Varför ska jag alltid plåga mig själv? Jag behöver faktiskt inte må såhär dåligt. Visst jag fick kritik, men herregud. Förstår inte var det gick fel? Har jag varit såhär sen jag bröt med M, eller började det redan innan? Jag hatar känslan iaf, känns som det snart räcker med att någon säger hej för att jag ska bryta ihop och bli ett riktigt monster.
Kan säga och göra saker som jag inte trodde fanns i denna värld, men mår jag bättre av det? Absolut inte. Så varför fortsätta?
Som E (och många andra) brukar säga: Hälften av det du oroar dig för händer aldrig, den andra hälften händer ändå så varför oroa sig
Innerst inne vet jag att det en dag kommer att kännas bra igen. Även att den dagen känns jävligt långt borta just nu, så måste jag göra något åt det själv. För den lär inte komma av sig självt..
Lär nog inte vara så svårt att komma tillbaka på banan igen nu, gäller bara att ha viljan av att göra något istället för att ligga och tycka synd om mig själv.
Har gjort det tillräckligt i mitt liv, nu är det dags att börja leva. Att ta del av det som verkligen betyder något i mitt liv och att rensa undan sånt som bara tar av min energi. Att i fortsättningen fråga mig själv om jag vill leva ett helt liv utan att få möjlighet att träffa personerna i fråga igen, för att slippa hamna i en sån sits som jag gjorde från början. Men det kommer ta tid och jag kommer att hamna i "det är mest synd om mig i hela världen" många gånger till, innan jag tids nog kommer att märka att det inte blir lika långvarigt och påverkbart som det är idag.
och det är ljust vart än du ser
När du har vunnit
Kom ihåg mig då
1 kommentar:
Det är tillåtet att ibland vara arg, besviken och ledsen, det är även tillåtet att visa det utåt, för ibland är inte världen så rosenröd som många vill få den att framstå som. You go girl !!! Kramar E
Skicka en kommentar