Suck

Patetisk jag känner mig. Vill inte ge upp ännu, men vet väl innerst att det aldrig skulle fungera att ha det såhär..

Helst av allt vill jag bara ha honom nära igen, ringa till honom, bara få prata med honom.. kramas, pussas, ha honom nära..
men vet att jag bara skulle stöta honom ännu mer om jag skulle höra av mig, så jag låter bli. Tänker inte lägga ner energi på att förklara att jag inte trodde på oss, visst var jag osäker med honom. Men jag vill inte att det ska se ut såhär egentligen, det gör ont att medge att jag inte varit den som velat ge upp.

Ringde till M idag, egentligen var det kanske dumt men fick så stort sug att prata med honom. Började nästan gråta när jag hörde hans röst, visserligen fanns tårarna där redan innan och har funnits i stort sett hela dagen. Kämpade verkligen med att hålla de borta under samtalet. Var skönt att prata med honom iaf.

Önskar jag visste vad jag ska lägga min energi på nu, men jag vet inte var jag ska börja.

Har iaf tagit mig tid att laga riktig mat för första gången på ett tag.
Skaldjurspasta (pasta, räkor, paprika, gräslök, lök, selleri m.m.) med aioli blev det. Eller istället för aioli har jag blandat turkisk yoghurt, fetaost och vitlök! MUMS..

Fick en kommentar idag, om att jag bara skriver här när jag mår dåligt. Så är det nog, har försökt skriva nu under senaste veckan då jag mått riktigt bra! Men så fort jag börjat skriva så har jag fått skrivkramp. Har lättare att få ur mig vad jag känner när jag mår dåligt. Då behöver jag ju inte visa för andra hur stort mitt fall verkligen skulle bli om jag kom dit. Sjukt tänkande egentligen.

Nä, nu ska jag ta och fixa ordning mig för att åka iväg till P. För ingenting kommer bli bättre om jag sitter hemma och tycker synd om mig själv.