Till Isola - Madeleine Hessérus

Började läsa den boken igår och jag säger bara: vilken läsupplevelse! (iaf det lilla jag läst än så länge)
Redan efter första sidan drogs jag in i handlingen och i känslorna. Författaren beskriver allt med en sån inlevelse och en oklanderlig svenska som gör att man "fastnar i orden".
Jag brukar i vanliga fall inte bry mig om att läsa böcker bara för att få språkupplevelser utan brukar vara mer inriktad på en bra handling.

Nu kanske Hessérus har lyckats med att få med båda delarna? Det lär (nog) tiden utvisa. Kan tyvärr inte läsa något idag, då jag måste ägna mig åt att skriva på mitt examensarbete. Inte för att det inte är intressant, men det är alltid roligare att göra saker man inte "måste" ;)

Känns som han drar sig bort från mig mer och mer, förstår honom. Eller är det kanske tvärtom? Jag vet inte. Ena dagen känns det som jag skiter i vilket, för att i nästa fundera över om jag verkligen kan släppa allt och gör/säger saker som jag skäms enormt över efter. Kan inte ens kontrollera vad jag säger ibland, speciellt inte när det just i den stunden verkligen känns så fel. För det är oftast just fel det handlar om när jag känner den känslan. Varje bråk har berott på den där känslan - känslan av att vara otillräcklig. Ingen rolig känsla ska jag be att få tala om, men det är väl i grund och botten bara jag som kan arbeta bort den.

Men det har jag inte tid med nu (och troligtvis inte senare heller), för nu är det miljöledningssystem som gäller.

KRAM