Återvändsgränd..

Nu har vägen tagit slut, trots att jag egentligen inte vill det, så är det nog vad som är bäst. För detta känns just nu som någon lek, där någon av oss bryter allting vid minsta lilla motgång - med andra ord inte hållbart i längden.

Vad jag behöver är något stabilt. Där den andre parten kan visa vad han känner även om jag har betett mig illa från början. Jag är medveten om att jag behöver väldigt mycket bekräftelse och är svartsjuk för saker som egentligen är helt patetiska.. är medveten om att det kan vara jobbigt för folk. Men vad jag behöver är inte någon som vill rymma varje gång den sidan av Johanna kommer fram, behöver inte heller någon som försöker övertala mig om hur motsatsen är. Behöver någon som står ut med den sidan genom att visa att han inte tolererar det, men samtidigt klart och tydligt visar att han finns kvar när jag lugnat ner mig. Någon att luta sig emot när det stormar, någon att kunna gråta ut hos om så skulle vara fallet. Utan att personen ifråga ska dumförklara minsta lilla känsla man har.

Enligt mig själv har jag försökt tänka i andra banor på sistone och det har gått över förväntan bra. Detta trots (eller pga?) att personen gång på gång dragit upp saker som spelat på mina känslor. Idag orkade jag inte med det längre, inte han heller. Så nu är vi tillbaka på noll igen, tvivlar starkt på att vi kommer kunna ta oss härifrån.

Gör ont i hjärtat att släppa det här, men jag tror det är dags att följa förnuftet nu.