Är bra sugen..

..på att ta en cigarett nu för att dränka mina sorger. Hjärnspökena igen, som tror att jag mår bättre av en cigarett, men jag kommer vara precis lika ledsen även om jag röker. Det enda som kommer hända är att jag kommer må sämre om jag inte lyckas stå emot och intala mig själv att jag inte vinner någonting på det.

Känner mig så jävla ensam, som det är jag mot världen. Detta även att jag har min S, men han är inte HÄR.
Är i stort behov av kramar, av närhet och omtanke just nu.

Fan, jag vill inte tänka mer.. ändå kommer allt upp. Alla nätter där vi låg i sängen pratade och skrattade åt absolut ingenting. Alla telefonsamtal så fort vi inte var i närheten av varandra, vi pratade i stort sett varje ledig stund.
Hela sommaren som vi spenderade med att bada - har aldrig tidigare träffat någon som precis som jag blir som ett barn vad gäller vattnet. Alla dyktekniker vi hittade på, våra balansövningar på "ringarna" i nabben var inte fy skam de heller. =) Kommer aldrig att glömma när vi badade hemma vid din pappa, det har etsat sig fast i minnet precis som första veckan hemma hos dig.
Det stora pusslet vi kämpade i flera dagar med att få ihop, när vi tillslut hade 100 bitar kvar i olika blå nyanser (himlen). Det blev många svordomar där, innan vi tillslut gav upp.
Bulgarien, Gryt, Karlskrona, Cinderella, Västervik, Göteborg, Malmö, Öland m.m.. är ställen som kommer att få mig att minnas dig och det vi hade även i framtiden.

Jag hoppas att jag kommer kunna le åt det någon dag igen, för just nu känner jag bara smärta.

Antar att många tycker att "men vadå hon har ju ny, hon borde väl ha gått vidare då".
Men uppenbarligen har jag inte gått vidare. Jag säger inte att jag inte känner något för S, för det gör jag verkligen! Finns en stor skillnad där mot med M, vad gällde M så var det han som hela tiden ville röra. Här är det tvärt om, jag kan inte hålla fingrarna i styr när S är i närheten. Det kanske säger en del, jag vet inte?
Men när S inte är i närheten så kommer tankarna.. som troligtvis bevisar att jag borde ha mer tid för mig själv, för att lära mig att trivas med ensamheten igen. Eller är det just det som är mitt problem? Att jag har för mycket tid att tänka på?

Såhär personlig och rakt på sak har jag aldrig tidigare varit här. Samtidigt som det känns fel, känns det så otroligt skönt att få ut vad jag tänker och känner. Får se hur länge det här får vara kvar här däremot, jag kanske bara är i en svag stund just nu.

Kommer aldrig att glömma... aldrig!