Sårad

Känns som hela jag har rivits i bitar, som någon har slitit ut mitt hjärta och hoppat på det. Inte för att jag vill ha tillbaka honom, utan för att jag saknar det som VAR.

Jag bestämde mig igår för att jag inte kunde gå vidare med utredningar, utan istället att släppa allting för att gå vidare med mitt liv. Troligtvis känner jag så för att hatet/ilskan har övergått i saknad. Först nu känns det som jag tillåter mig själv att verkligen sörja. Eller är det nu jag har glömt allt det dåliga och bara ser på det som var bra och att det är därför jag känner saknad? Ärligt talat så vet jag inte!

Men iaf, jag skickade i samma veva iväg ett sms för att berätta att jag inte orkade hålla på med det längre. Var nog egentligen ganska dumt.
Svaren jag fick var att han var så lycklig över att jag tagit steget att bryta mellan oss där, för att han aldrig hade orkat eller hade insikten att vi var helt fel då. Dessutom var våra nästan två år meningslösa, fast "inte helt meningslösa" som han skrev. Ja, jag orkar inte skriva allting, men att det egentligen aldrig hade funnits något.

Ja, vad säger man? Nu rullar alla minnen fram i en snabbare takt än innan och istället för glädje över minnena blir jag nu bara ledsen, när jag inser att allt bara var fejk. Samtidigt som jag vägrar tro på att det var så...

Om bara tårarna kunde sluta rinna.. var detta ett sätt för att ge igen för hur jag sårade dig? Om så var fallet, så har du lyckats! För även om jag inte vill ha tillbaka någonting så har du tagit bort det som jag trodde var något...

Förlåt för att jag aldrig gav dig det du ville ha..