Kär...

eller är jag?

Allt känns så underbart när jag är tillsammans med honom, så rätt.

Men så fort vi är ifrån varandra (vilket vi är till största del), kommer tankarna. Tankarna på att det är för tidigt, på att allt kanske bara är inbillning och framförallt på hur han kan få det att verka som han inte bryr sig när han inte är i närheten. Vilket verkar vara totala motsatsen mot när jag träffar honom...

För så känns det verkligen, att han bara kan lägga några minuter om dagen för att skriva till mig och på sin höjd prata i telefon några få minuter. Men när jag tänker efter är jag troligtvis inte bättre på den fronten. Ändå vill jag inte ha det så, att allt känns bra i någon dag för att sen bara kännas totalt fel resten av tiden. Vad är det för mening då? Jag vill ha så mycket mer...

Är det som vanligt så att jag är rädd och försöker hitta anledningar till varför det inte skulle fungera?

Jag vet gumman, jag ska inte tänka så mycket som du skrev för någon dag sen. Men det är inte lätt att komma ifrån det, speciellt inte när man sitter själv de flesta kvällar och har all tid i världen att fundera över allting.

Singellivet är tydligen förbi igen, sen när vet jag inte riktigt. Hur dumt det än må låta så vet jag inte riktigt hur jag känner för det, kanske jag skulle behövt mer tid? Kanske är allting helt fel egentligen? Vet bara att jag just nu vill ha honom i min närhet.. då försvinner dessa tankar att han egentligen bara är ute efter att såra mig....

"...Cause every time we touch,
I get this feeling and every time we kiss I swear I could fly.
Can't you feel my heart beat fast,
I want this to last, need you by my side.
Cause every time we touch,
I feel the static and every time we kiss I reach for the sky.
Can't you feel my heart beat so,
I can't let you go.
Want you in my life..."