..brukar ju folk så ofta prata om och så långt är jag väl med, men vad gör man när känslorna säger olika saker varje dag? Eller ännu värre, skiftar flera gånger under en dag? När man inte har den minsta koll på vad det är vad man vill. Det är nog i såna situationer man blir kallad mindre fina ord om man i såna situationer följer vad man känner, haha, det där blev krångligt. Men ni förstår säkert. ;)
Det är inte normalt att känna sig otrogen 8 månader efter, speciellt inte nu när jag inte ens har någon annan. De tankarna har etsat sig fast inom mig, precis som tankarna om "är det här rätt", "jag känner nog lite trots allt" eller "nej usch, det skulle aldrig fungera". De som vill får väl ta åt sig, är ju sjukt nog fler än en person som håller på. När jag väl vill vara själv, när jag väl klarar av att vara ensam.. då kommer dom från ingenstans.. Men när man i ren desperation försöker hitta någon att fylla tomrummet med, så finns ingen så långt ögat räcker.. trots att man sänkt de omöjliga kraven till en nivå som jag aldrig skulle nöja mig vid i vanliga fall. Så fort man bara närmar sig, så springer de fort iväg. Eller så inser jag efter en stund vad det är jag håller på med.
Men men, tre veckor utan ens en tanke på att vilja inleda något nytt eller vara i desperat behov av att få kontakt med nytt folk. Det är inte likt Johanna inte.. trivs så bra som det är nu.
Svammal på hög nivå känner jag, men det bjuder jag på.. ;)
Nu ska jag iväg och bada. :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar