Gaaah!

För ovanlighetens skull kan jag inte få ner mina känslor i ord, brukar inte ha något problem med det annars. Eller är jag rädd för att skriva ner allting för att jag då ska inse hur det egentligen ligger till?

Jag retar snart gallfeber på mig själv, varför ska jag alltid tänka så förbannat mycket? Varför kan jag inte bara vara och låta tiden ha sin gång och se vad som händer. Nä, det går ju inte, jag ska ju minsann hitta alla möjliga vinklar på vad som KAN hända och hur jag ska göra OM det händer. Jösses, det låter verkligen som jag har någon allvarlig störning. HAHA!

Hur kan man få någonting att kännas så underbart men på samma gång göra allt för att hålla sig därifrån?

Handlar det om rädlsa, om bekräftelse, om att rymma ifrån ensamheten eller är allt äkta?

I grund och botten tror jag att olikheterna kommer att göra att fjärilarna som nu finns kommer att försvinna lika fort som de dök upp. Men det är INTE många som lyckats med att få mig knäsvag på det sättet. Även att det vissa stunder har känts som att ensamheten finns i samma utsträckning även från andra hållet, att det egentligen bara handlar om en enda sak. Den känslan byggdes dessutom på ännu mer i natt...

Folk brukar säga att man inte ska behöva fundera om det verkligen är rätt, men hur sjutton ska jag lyckas med att inte fundera? Att inte få vrida och vända på allting tills jag blir helt illamående av mina egna tankar? Tvivlar på att jag någonsin kommer sluta fundera.. kan ju inte ta död på "Grubblar-Johanna", vad finns då kvar? =)