En jobbig känsla

när man inser hur ensam man egentligen är..
Förr hade jag nästan alltid folk omkring mig, på ett eller annat sätt. Även om jag kanske inte stått i centrum alla gånger (eller nästan aldrig :)) så har jag ändå haft folk där. Nu träffar jag sällan några alls, som det känns. Jag gör inte heller särskilt mycket för att ändra på det.

Vet bara att jag saknar den där känslan från förr, då man kunde sitta hela nätterna hos varandra och prata bort tiden. Nu är folk så upptagna med sitt egna liv och sina egna familjer så den tiden finns inte kvar. Vilket jag kan tycka är tråkigt. Kanske det är dags för mig med att lämna det förflutna och ta tag i framtiden. Inga under kommer ju att ske, utan det är något jag själv måste ta tag i..

Men just idag är ensamheten enormt jobbig, just idag känns det som jag behöver göra något åt det.. I morgon kommer jag troligtvis inte bry mig igen. Johanna i ett nötskal!