Föreläsningen

igår var kanon! =) (Mia Törnblom - Mera självkänsla). Rekommenderar den verkligen, skrattade igenkännande väldigt många gånger.
Har skrivit in det jag antecknade från föreläsningen på datorn. Väljer att inte skriva in det här, eftersom det blev fyra sidor långt. Ni som vill ha det får hojta till så skickar jag över det på mail istället.

Idag är det läkarbesök som gäller, är trött på att springa på toa 20 ggr per dag. Troligtvis är det urinvägsinfektion eller beror det på överaktiv blåsa igen, vilket jag haft problem med innan. Det är ingen smart idé att gå på toa "i fall att" har jag märkt. =)

Skrev en massa igår när vi åkte hem från föreläsningen, fick sån skrivarglöd som man kan få ibland. Det jag främst hade i tankarna var hur mycket jag skulle vinna om jag vände alla mina negativa tankar till att tänka positivt istället. Just att jag vet att jag skulle vinna på det men att jag ändå inte gör det. Det handlar nog i botten om att jag är rädd för förändringar. Med tanke på att jag så många gånger kan bli irriterad på folk som utvecklar sig själva och analyserar allt på ett positivt sätt, så är det nog så att jag skulle vilja göra detsamma.

Jag har nog fått för mig att min lilla värld är mycket tryggare om jag slutar att utveckla mig själv, ni hör ju hur sjukt det låter! =)

När jag mår riktigt riktigt dåligt, när allt är som värst och det är "mest synd om mig i hela världen". Så har jag vääldigt lätt för att dra upp gamla händelser. Allt för att "tvinga" mig själv att må ännu sämre. Detta har jag tagit upp med min psykolog flera gånger. Men får bara till svar att det är normalt. Men hallå! Jag har svårt att se det som normalt! Jag vill ju reda ut varför jag gör så eftersom jag inte vill göra det! Jag kanske inte kan komma ifrån det helt, men jag vill lära mig att hantera det. Men det hade han inga svar på..

Tänkte igenom saker som har hänt och visst, det var grymt jobbigt vissa tillfällen. Och ja, jag kan bli grymt avundsjuk på personer som sitter och klagar över småsaker! Men i deras värld är det antagligen inte småsaker och vad är det egentligen som säger att de som har haft värre än mig inte tänker detsamma om mig?
Om jag tänker tillbaka på vad som har hänt i mitt liv så finns det inget jag kan göra åt det. Jag kan lära mig att acceptera livets kraft, men jag mår inte bättre för att jag tänker på det som hänt. Nu menar jag inte att jag tänker på det hela tiden, men jag har otroligt lätt för att dra upp sakerna när jag känner mig lite deprimerad som sagt. Och är jag inte deprimerad innan så blir jag ofta det efter jag börjat tänka på det.

Jag kan inte ändra på saker som hände när jag var 11 år, det var hos honom problemet låg och jag kan inrikta mig på att tycka synd om honom. Fast enligt Mia kanske det är så att jag borde önska honom ett gott liv. Men det skulle aldrig kunna hända, hur kan man göra det? Hur ändrar man det faktumet?

Men även om jag inte kan ändra på att min syster varit sjuk, på att min mamma egentligen inte var redo, att ställas mellan två världar, där den ena innehöll alkohol och den andra stort kontrollbehov. På dödsfall som påverkat mig mer än jag trodde var möjligt, kommer aldrig att glömma honom. Den enda person jag någonsin kunnat berätta om allt för. På sjukdom och ren och skär olycka. Även om jag inte kan ändra på detta så gör det ont inom mig när jag tänker på det.
Det är nästan så jag tvingar fram en känsla samtidigt, en känsla och tanke om att nu är det dags att bli ledsen Johanna.

Hur släpper man egentligen allt och går vidare med det? Känns som jag blev lite för personlig nu, men då har jag ändå tonat ner det jag skrev igår väldigt mycket.

Många av er lär nog tycka och känna att jag har ett behov att prata med någon. Men jag orkar inte gå och sätta mig hos en psykolog till som säger samma sak om och om igen. Jag har gett det en chans så många gånger och uppenbarligen hjälper det ju inte. Han som det hjälpte hos gick ju tyvärr bort.. kanske är det jag som är rädd för att öppna mig på samma sätt igen för att jag tror att även den personen ska gå bort då?

Jag är inte ute efter något medlidande genom detta, verkligen inte! Jag vill hitta ett sätt för mig att släppa allt och gå vidare och har ni några förslag så tar jag gärna emot det. Men det verkar som att jag av någon anledning inte sörjt ordentligt, eller är det kanske så att jag behöver förlåta personerna för hur det var då?