Sov gott...

Igår kväll fick farmor äntligen (?) somna in efter att kroppen har haft det kämpigt ett antal månader med organ som inte riktigt orkat. En lunginflammation blev slutet för henne. Fick beskedet på jobbet i morse och jag kunde bara inte hålla tårarna borta, speciellt inte när pappa gråtandes berättade om vad som hänt. Händer inte ofta att man hör honom gråta!

79 år hann hon bli, hennes sista födelsedag som var i lördags missade jag helt :S Hon var ju inte särskilt gammal till åldern, men hennes kropp har varit gammal länge och speciellt sedan farfars bortgång för ca 8 år sedan.

Min lille farfar, saknar honom något enormt ibland. Han somnade in under tiden jag väntade Emilia och fick aldrig en chans att träffa henne, eller hon honom. Det var väl han man trodde skulle leva längst av alla, den "atlet" som han var. Var det inte Vasaloppet så var det "vättern runt", han höll alltid igång och kunde inte sitta still. Troligtvis därifrån pappa har fått sitt marathon-sug :) För det går ju inte missa ett lopp i sverige inte och utomlands åks det flera gånger mest för att få springa (vet dock inte om G håller med om att det är bara därför), New York var det senaste och Rom ligger för stapeln nästa gång - Om han inte hittar något nytt lopp därimellan dvs..